Den här sidan har korrekturlästs
»Nu vet jag hvad ledsnad vill säga. Har du alldeles glömt ditt Rönnebär, jag somnar hvarje afton med tanken på dig.»
Äpplet rullar ned i ynglingens famn, papperslappen darrar i hans hand och ett fuktigt skimmer uppstiger i hans ögon.
Ynglingen ser upp. Stora, svala snöflingor falla långsamt ned öfver jorden.
Minuterna svinna. Kvällen skymmer och mörknar slutligen alldeles, men ynglingen sitter alltjämt kvar i samma ställning, med papperet i handen blickande ut i mörkret.
Han ser ingenting mera, men han känner hur stora, svala flingor tungt falla ned öfver jorden.
