Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs

»En enda vän har flickan — så öm och fin», smålog blomman emot henne, sakta nickande utåt gården.


Förbi fönstret gled på skidor en smärt yngling med mössan i nacken och en liten ränsel på ryggen.

»Ändtligen!» utropade flickan och skyndade springande genom stugan och farstun ut på trappan.

»God dag, Ögonfröjd!» sade ynglingen med knappt hörbar röst. men med desto mera lysande blick, i det han ställde upp sina skidor och stafvar mot bodloftet.

Glädjestrålande nickade flickan.

Ynglingen skyndade hurtigt uppför trappan och stannade tätt framför flickan.

»God dag», sade han ånyo, och tryckte lekfullt sina händer mot flickans kinder.

»Nå nå!» skrattade flickan och fattade med båda händerna om hans handlofvar… »Jag har väntat på dig. Mor har gått till byn och karlarna dröja ännu en stund i skogen.»

»Så att du har varit ensam och naturligtvis varit förfärligt rädd», skrattade ynglingen alltjämt hållande flickans hufvud mellan sina händer och på detta sätt skjutande henne framför sig öfver tröskeln.

Skämtande gingo de in i stugan och ynglingen hängde sin ränsel på väggen.

»Försök att gissa hvad jag har tänkt på i dag på hemvägen?» sade ynglingen.

»Jag kan aldrig gissa dina gåtor. Hvad är det då?»

»Bara att du, Ögonfröjd, också borde ha skidor», svarade ynglingen, fattande henne vid handen, i det han drog henne ned på bänken bredvid sig. »Och

— 79 —