om jag bara hittar lämpligt virke, så skall jag nog snart ha ett par färdigt»
»Nej, nej, låt bli! jag kan ju inte ens skida.»
»Just därför… så att du kan lära dig det! Och sedan borde du någon dag komma med mig till skogen, så skall jag visa dig något.»
»Kanske dina fasliga stockhögar?»
»Låt gå för dem… och så skall jag lyfta dig upp på toppen af den allra högsta! Nej, nej, jag menade något annat. Ser du, där borta i skogen är en helt annan värld än här hemma. Skogen har sina egna vägar och byar, till och med sina egna kyrkor och präster, och…»
»Det är nu igen dina egna påhitt», skrattade flickan.
»Alls inte, det är alldeles sant! Kom med och se, så får du se om jag berättar sagor… Vi ha också nu god tid.»
»Hvad går nu åt dig, när du pratar så där? Inte kunna vi ju nu ge oss i väg… och knappast någonsin.»
»Det kunna vi visst, och det nu genast!»
Han gick till vrån bredvid skåpet och tog från det uppspända torksnöret en liten ylleduk som han skämtsamt lindade omkring flickans hufvud.
»Nu bege vi oss i väg!»
Flickan drog leende duken af sitt hufvud och visste ej hvad hon skulle tänka.
»Förstår du inte ens ännu?» skrattade han, tagande duken i handen. »Du måste naturligtvis antaga att ett par veckor ha förgått och att dina skidor nu äro färdiga. Vi ha redan skidat ett par gånger där ute
— 80 —
