på ängen, så att man kan skida med dig hvar som helst. Och så ge vi oss i väg… Se dit, du!»
Flickan lät sig ryckas med i leken. Hon flyttade sig fram till fönstret och såg leende ut på gården.
»Just där har jag ställt bådas våra skidor i bredd», fortsatte ynglingen. »Och nu stiga vi på skidorna. Far och mor och bröderna stå i fönstret och se på affärden. Hvad nu då, mor knackar på rutan?»
»För bara inte flickan till alltför höga backar!» förmanar mor. »Hon kommer ändå att falla!»
»Jo, just till de allra högsta vi få reda på!» skrattar jag, och så bege vi oss i väg.
Och du skidar också bra, det blir inte ens fråga om att falla. Så skida vi bort till andra ändan af ängen, och därifrån genom den lilla skogsdungen ut på Hirvisuo-kärret. Allt går som en dans.
Men så komma vi till en gärdesgård, och att komma öfver den är mycket svårt för dig. Det är ingen annan råd än att jag tar dig i famnen och lyfter dig, och du slår dina armar så vackert om…»
»Nej, nu vänder jag om, om du börjar så där!»
»Nej, nej, låt bli! Gärdesgården är verkligen hög, kanske du sedan kan komma öfver de öfriga utan min hjälp.
Och sedan fortsätta vi och arbeta oss långsamt uppför Kaltasenmäki-höjdens sluttning… den känner du ju till, du har ju ofta hämtat hem korna därifrån? Och där börjar redan afverkningsområdet.
Nu äro vi på toppen af Kultasenmäki. Och det är naturligtvis morgon… solen har just gått upp, skaren skimrar och rimfrosten glimmar i stjärnor på grenarna.
