som besökte dem i skogen. Men nu skall du bara komma ihåg, att spela svensk hela dagen. Jag säger på svenska de få ord jag i andras närvaro talar med dig, och då du inte kan svenska, så skall du bara småle och nicka och tala med ögonen, så går allt för fullt.
»Inte går jag in på sådant!» motsäger du mig.
»Det gör jag inte heller», yttrade flickan.
»Men det är du nu nästan tvungen till — saken kan inte mera hjälpas, då du en gång kom att börja. Och nu går det bra. Här finnes ingen från denna trakt bland stockhuggarna, så ingen känner dig.»
Och så skida vi framåt, från det ena laget till det andra. Allt går utmärkt.
Men då vi komma till ett hygge, hålla männen som bäst på med att göra upp en stockeld af tjärkubbar.
»Nu skola de äta middag… och det skola vi också göra och sätta oss ned vid deras stockeld», säger jag.
Du spjärnar naturligtvis emot, men ger efter till slut, då jag försäkrar att det skall gå bra, bara du håller dig stum eller på sin höjd säger »tack, tack», då jag bjuder dig något.
Männen syssla omkring den flammande elden, då vi komma fram. Af idel rädsla är du hvit och röd som trots någon herrskapsfröken.
Och jag ger mig åter till att berätta min historia om stadsdamen och bondkläderna och frågar, om också vi få slå oss ner vid elden… kanske skulle också den här fröken äta en liten smula.
»Och vad skulle hon väl äta här…?» undra karlarna.
»Nå, det samma som alla andra», fortsätter jag i samma ton.
— 84 —
