Karlarna täfla att bryta granris åt dig att sitta på.
Så sätta vi oss ner. Jag placerar mig ytterst, så att du kan vara i skydd bakom mig, om du skulle råka i förlägenhet.
Hvad det är härligt! elden flammar, snön smälter som smör under och omkring brasan, och karlarnas ansikten glöda i eldskenet. En steker kött, en annan fisk på ett litet granrisspett, och nästan alla tina upp sitt frusna bröd, som sålunda blir mjukt och färskt som om det just vore taget ur ugnen.
Också jag gör mig ett spett och rostar vårt bröd och värmer upp vårt kött. Sedan lägger jag köttet på brödstyckena och skär med min knif din del till små munsbitar.
Karlarna glömma att äta, med en sådan nyfikenhet följa de mina förberedelser.
»Behagas det, fröken?» säger jag och bjuder.
Du småler och nickar till tack och naturligtvis tar du för dig och börjar äta. Och så snart du ätit den första munsbiten, öppnar du munnen och jag läser i dina ögon att du på renaste finska ämnar säga: »alldeles utmärkt, jag skulle inte ha trott…»
»Tag litet till, var så god!» skyndar jag mig att säga och räcker dig mera kött.
Flickan kunde ej längre behärska sin munterhet, hon brast ut i ett hejdlöst skratt.
»Så skulle du kanske skratta nu?» sade ynglingen. »Tvärtom rodnar du ju och gnager generad på ditt bröd, liksom ett litet möss…»
»Se på, det tycks ju gå för henne som för vanligt folk, fastän hon har hvarken gaffel eller talrik!» yttrar någon af karlarna.
