Jag kan blott med möda hålla mig för skratt och äfven du biter dig i läppen och söker skydd bakom mig.
Därpå tar jag fram vår mjölkflaska som jag redan en stund värmt vid elden.
»Hur skall det nu gå?» säger någon… och alla iakttaga oss förväntansfullt.
»Vi få lof att dela kristligt, ifall fröken ej vill bli utan mjölk», säger jag allvarligt och låtsas hviska något i ditt öra.
Du nickar, fattar flaskan och dricker ur mynningen samt räcker den sedan åt mig.
»Som nyss mjölkad», säger jag. Du ler… karlarna le.
Sedan dricker jag, så åter du… jag torkar för hvarje gång flaskmynningen med ärmen, innan jag räcker den åt dig. Karlarna tycka naturligtvis att det är ytterst fint.
»Det där skulle jag inte ha trott!» säger någon, och männen fortsätta sin måltid.
»Kantänka… man tar seden dit man kommer», säger någon annan djärfvare.
»Javisst, just så skall det vara», afgör jag med kännarens säkerhet, och måltiden fortsättes under skämt.
Efter slutad måltid sträcka vi ut oss vid elden. En karl tar fram bladtobak ur sin ränsel och börjar skära den fin på en nysågad stubbe… han hade icke hunnit med det hemma i morse. Därpå bjuder han alla på tobak, och äfven jag stoppar min pipa, fastän jag är i stadsdamens sällskap.
— 86 —
