»Går det verkligen så till?» frågade flickan förtjust.
»Naturligtvis, men säg ingenting! Vi bege oss nu hemåt, hemma kunna vi sedan prata.
Och vi bestiga höjden och åka sedan utför sluttningen.
Nere på slätten eldar du upp dig till täflan med mig, så att jag får riktigt svårt att hålla farten. Dina kinder blossa som rosor, och du blir så varm att du tar duken af hufvudet och binder den som ett skärp kring höfterna.
»Aldrig har du varit så vacker som nu!» utropar jag, då du barhufvad skidar bredvid mig så att din ljusa fläta fladdrar.
»Så där borde du alltid vara, så är du vackrast!»
Och glada och hurtiga komma vi hem — och nu äro vi också hemma och sitta härinne.»
»Jo, nog kan du berätta!» sade flickan. »Och roligt var det — så ovanligt roligt och vackert — då vi på detta sätt gjorde den där färden.»
»Vi skola ännu göra den på annat sätt, bara vi hinna. Och det kommer att gå mycket bättre, nu när du redan en gång har varit med.
»Nej, nej, jag kommer ändå inte med.»
»Det få vi se sedan», sade ynglingen. »Du ser nu hur friskt och hurtigt detta vinterlif i skogen är. Glädje och ibland också sorg, vådor och olycksfall, men alltid hurtigt mod. Är det underligt att jag är på godt humör, när jag kommer hem? Och så här hemma — här har jag ju en annan skog, lika ren och frisk som den förra. Ögonfröjd — sätt dig där, så att jag riktigt får se på dig.
— 88 —
