Flickan satte sig i hans famn och lade handen på hans axel: »drif bara inte med mig. — jag är ju ändå ingenting.»
»Det vet du inte själf, men jag vet det nog. Och skall jag nu en gång säga dig själf hvad du är för mig?»
Flickan log lycklig: »bara du nu talar rena sanningen?» »Naturligtvis, hur skulle jag kunna något annat. — Hör på nu, så skall jag berätta! En gång var jag i staden på en konstutställning, och där funnos många marmorstatyer — sådana som redan grekerna höggo — du har ju läst om dem, minns du inte?»
»Jo, nog minnes jag, fastän jag aldrig sett något», sade flickan.
»Där funnos många sådana statyer, de voro snöhvita och sågo alldeles lefvande ut. Och ehuru de voro fullkomligt nakna, utan att dölja något, stod man likväl framför dem lugn och ren som inför Guds anlete. Ty de voro så vackra, att man inte kunde tänka på annat än på den heliga skönhet som Gud har nedlagt i människans kropp. Och vet du hvad jag nu ämnar säga?
»Hur skulle jag kunna veta det?» sade flickan och såg blygt ned — som om hon ändå skulle ha anat hvad som rörde sig i den andres sinne.
»Jag ämnar säga, att du för mig varit som en sådan hvit och sval marmorbild, hvars skönhet jag betraktar som en helgedom; och jag tackar Gud som skapat dig så skön och sval.»
»Nu gör du ändå narr af mig», klagade flickan.
»Nej nej, det är fullt allvar, låt mig bara tala. Säg själf om mellan oss under denna tid växlats en enda lidelsefull kyss eller en enda vild omfamning?»
