Flickan slog ned blicken.
»Men du får inte skratta, det är så barnsligt. Jag… ser alltid på din vänstra halspulsåder, hur vackert den då bultar. Och jag känner det som om din själ skulle strömma genom den och in i mig — och den gör det, jag känner det!»
»Nu sade du något så vackert, att du aldrig sagt något så vackert förr!» svarade ynglingen. »Låt oss inte tala mera, endast se på hvarandra…»
Våren nalkades, solen och kölden lågo i öppet
krig med hvarandra — drifvorna försvunno.
I Olofs själ började underliga drömmar sjuda.
»Hon älskar mig — varmt och uppriktigt!» sade han till sig själf. »Men är väl hennes kärlek riktigt stor och djup, en sådan som är färdig att glömma himmel och jord, och helt ge sig hän åt sin älskade?»
»Och skulle du kunna ta emot ett sådant offer… af en sådan flicka…?
»Ingalunda, jag menade ju inte det! men om jag blott en enda gång kunde känna i mitt blod att hon helt är min, färdig att offra allt för min skull.»
»Och skulle då det vara kärlekens djupaste kännetecken… blygs!»
Aftonhimlen klarnade, stjärnorna tändes, de sällsamma drömmarna fröso bort.
Solen glittrade, de sällsamma önskningarna
strömmade som vårbäckar kring ynglingen — bakom honom,
bredvid honom, öfverallt sorlade det grumliga vattnets
förledande sång i hans öron.
