»Just därför att jag älskar dig så högt», sade flickan, vågar jag ej gå in på det. Vi ha det nu så bra, men jag känner att något främmande då skulle tränga sig in emellan oss. Och det vore så ledsamt, då du äfven nu så snart skall bort?»
De tystnade och blickade vemodigt på hvarandra — liksom om något främmande redan nu hade trängt sig emellan dem. Som om de ofrivilligt skulle ha bedröfvat hvarandra och lidit af det.
Skilsmässans stund nalkades dag för dag, himlen
dolde sig i vemodiga moln.
Då, en dag, smög sig flickan till ynglingen, egendomligt upprörd, vek och spröd som ett i aftonvinden vajande björkhänge… smög sig till honom, slingrade armarna varmt om hans hals och såg honom med en sällsam blick in i ögonen.
»Hvad, hvad nu…?» frågade ynglingen upprörd af glädje och kval.
»Olof… nu är jag…», skälfde hennes bäfvande röst och hon gömde sitt ansikte vid hans kind.
En våldsam glädje bemäktigade sig ynglingens sinne. Han slöt flickan i en häftig omfamning och öppnade munnen för att ändtligen säga ut sin hemlighet. Men hans hjärta slog så häftigt och någon liksom tryckte till hans strupe, så att han icke fick fram orden, utan endast slöt flickan intill sig och tryckte sina läppar mot hennes.
Som om två händer dragit honom åt skilda håll, och den ena slutligen alldeles hade ryckt honom med sig. Hans bröst var nära att sprängas af smärta öfver att han icke kunde och icke ens ville säga något.
