Och då flickan eldigt besvarade hans omfamning, domnade smärtan bort och hängifvelsens fröjd bemäktigade sig honom fullständigt.
»Jag älskar dig så som endast din mor har kunnat älska dig!» hviskade flickan berusad.
Ynglingen nästan förstenades… det var som om ett främmande öga skulle ha öfverraskat dem midt under deras hemliga smekning.
»Olof!» fortfor flickan med en gränslös ömhet i blicken och liksom om hon plötsligt hade erinrat sig något mycket viktigt. »Du har aldrig berättat mig hurudan din mor är…? nej, berätta ingenting… jag vet det själf! Hon är stor och reslig som du och inte alls böjd ännu. Och hon har dylika lysande ögon och djupa vikar vid tinningarna som du. Och hon har alltid på sig ett stort mörkrandigt förkläde och vid sidan en liten väska där hon förvarar sitt garnnystan, då hon ibland under gåendet stickar strumpor.»
»Hur vet du det?» utropade ynglingen gladt öfverraskad och liksom befriad från sin ångest. En obeskriflig glädje öfver att flickan så ömt talade om hans mor fyllde hans sinne.
»Jag gissar bara», sade flickan. »Och vet du, jag skulle så gärna vilja se din mor, henne som…»
»Som…?»
»Som… Du vet inte hur gärna jag skulle vilja se henne. Jag skulle vilja slå mina armar om hennes hals och… Säg, Olof, — brukade din mor ofta kyssa dig?»
»Nej, inte ofta.»
»Men hon strök dig öfver håret och talade ofta med dig på tu man hand… inte sant?»
»Jo, jo…»
— 94 —
