Ynglingens händer slappnade. Liksom omedvetet sköt han flickan ifrån sig och stirrade bort i ett aflägset fjärran med ett vekt löje på läpparna och ögonen fulla af djupt allvar.
Flickan kastade en häpen blick på honom.
»Hvad är det nu…?» frågade hon ängsligt, liksom fruktande att åter ha bedröfvat honom.
Som om han ingenting hört, fortfor ynglingen att blicka bort mot ett aflägset fjärran.
»Säg, Olof, säg, hvad är det?» ängslades flickan allt oroligare.
»Det var bara min mor som talade med mig på tu man hand», svarade ynglingen med skälfvande röst.
»Var det…?» suckade flickan djupt. »Talade hon nu just?»
»Just nu.»
»Hvad sade hon?» frågade flickan ömt och skyggt.
»Hon sade att jag skulle vara en dålig människa… och att jag var dålig, när jag ens kunde begära…»
Länge sag flickan tigande på honom, och i hennes ögon syntes en djup, ständigt tilltagande rörelse.
»Först nu älskar jag din mor riktigt, riktigt mycket?» hviskade hon sakta, slingrande sina armar om ynglingens hals.
