Den här sidan har korrekturlästs
14
Den arma liljan sörjde
Sin fjäril bitterlig,
Och fällde många tårar
Uppå sin lefnadsstig.
Hon före middagsstunden
Stod blek, och sorgligt log;
Då kom en wänlig dufwa,
Och henne med sig tog.
Men fjärilen, som listigt
Från liljan flög sin kos,
Och tänkte glädje finna
I kalken hos sin ros,
Han fann sig grymt bedragen;
Ty bladen föllo ner,
Och endast hwassa törnen
I stället han nu ser. –
Den liljan war en flicka,
Som i sin oskuld log:
Och fjäriln war en gosse
Som henne grymt bedrog;
