82
Det är en dag för hjertats stilla minne,
En myrtenkrona smyckar ljuft dess hår,
För herrskarn hägrar åter lifvets vår
Och lifvets vår för herrskarinnans sinne.
O Konung! Re’n ett fjerndels sekel gått
Med ljus och skuggor öfver Stockholms slott
Se’n först sin hand Din ungdomsbrud Dig räckte
En junidag, som skön och hoppfull bräckte.
Ej hoppet svek. Dess verklighet Du ser,
Som, fyrfaldt ljuf, mot fadersögat ler.
Lef länge, Kung, att se den lyckan spira
Allt mer och rosor skönt om kronan vira!
Lef länge, lef för tvenne syskonfolk,
Det Godas riddare, det Skönas tolk,
Med Talarns konst förtrogen som med Dikten
Och föresyn i vård af kungapligten! —
O Drottning! Ej af nödens barn förgätet,
Men rikt välsignadt är Ditt namn i dag;
Det hulpna armod mins, att majestätet
Hos Dig ock bär barmhertighetens drag,
Och ber till himlen: låt ock helsan sprida
Sitt skimmer der, låt ej vår Drottning lida,
Men låt den Goda, som oss lindring ger,
Hugs valas sjelf och lindras mer och mer;
