Sida:Sånger och bilder (af Wirsén).djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs

93


Se’n dess ha åtta lustrer grytt och stupat
I minnets djupa haf, i vesterled.
Hans lampa brunnit, jemt han sig fördjupat
I stilla mödors helga allvarsfred.
Och verket växte, som i juninätter
Den gyllne skörden gror på svenska slätter,
Tills sist han fick den sällan vunna lott
Att samladt berga hvad hans forskning sått
Och hinna målet för sin trägna flit:
Då var den gamles hjessa silfverhvit.

I hvarje sträfvan skall en irring gömmas
(Fullkomning vet ett jordiskt verk ej af),
Men aldrig dessa första taflor glömmas,
Dem sagotäljarn Sveriges ungdom gaf,
Der, episkt enkel än, berättarn förde
Med liflig skildring, lika klar som from,
De svenska barnen, dem en tjusning rörde.
Till svenska ärans sköna helgedom.
Vi leddes in bak gulblå draperier
I stora, vida hjeltegallerier,