Den här sidan har korrekturlästs
134
Han känner oss, o helga lycka!
Vi känna Honom. Ingen magt
Skall oss ur herdens armar rycka,
Så har Hans Fader Honom sagt.
Man säger, att vår äng är trång,
Man dåra vill med lockningssång,
Men herdens röst mer ljuf vi tycka.
Om, skrämdt af åskans skräll, som larmar,
Ett får ur hjorden villas bort,
Han bär på trogna herdearmar
Det vilsna åter innan kort
Och nämner det med ljufva namn.
O herdehjerta, herdefamn,
Du dig i evighet förbarmar!
Väl är en vida splittrad skara
I dag den helga kristenhet,
Väl hotas Herrans hjord af fara,
Och snart till afton lider det;
Men sist blir åter dager ljus.
En herde och ett fårahus
Det då skall evigt, evigt vara.
