143
Från deras lampor ingen glans flöt ut,
Der var den ljufva kärleks olja slut.
Den förstas namn var Rätt. Oblidkligt sträng,
Hon stått på vakt blott vid den rikes äng.
Det tyngsta straff, som lagens bokstaf bjöd,
Fick brott i nöd, ej brott i öfverflöd.
Den andra Pligtens namn och gissel bar,
Men kalkad grift den kyska barmen var.
Af verk och gerning stolt och sträng i dom,
På ödmjuk fromhet jungfruns själ var tom.
Den tredjes höga namn var andlig Tro,
Hon härjat unga känslors dufvobo,
Hon jorden dränkt i blod, hon timrat ok
Och burit krona under klosterdok.
Den fjerde höljd i Vishets mantel gick
Och bar förakt i stoiskt kylig blick.
Allt ömt, som känslan, djerft, som tanken sagt,
Hon i sitt ispalats på sträckbänk lagt.
