Sida:Sånger och bilder (af Wirsén).djvu/156

Den här sidan har korrekturlästs

144


Den femte bar det namn jag älskat mest,
Hon nämndes Dikt och smyckad är till fest.
Till formen skön, i färgers prakt hon log,
Men intet hjerta under silket slog.
 
Från deras lampor ingen glans flög ut,
Der var den ljufva kärleks olja slut.

»Låt upp, låt upp!» — Men dörrn ej flög på glänt.
En stämma ljöd: »jag eder aldrig känt.»