Den här sidan har korrekturlästs
183
Plötsligt kommo under vägen till en helgedom de fram,
Ljuft i palmers skygd belägen vid en stilla spegeldam.
Sparfhöksbilderna på muren talade i stumma ljud
Om förnyarn af naturen, Horus, solens unge Gud.
Qvinnan stannade med sonen. Mannen stod mot stafven böjd,
Vid den skefva stenpylonen, prydd med master på sin höjd.
Ibisfogeln gick vid brädden utaf vattnet, silfverhvit,
På den gula sandjordsbädden låg en sfinx af ljus granit.
Och den låg der som en gåta, som en outtydd mystèr,
Menskoätter le och gråta, obeveklig sfinxen är.
Här ett ögonblick man hvilar. Sakta susar vattnets lopp.
För en stund på sfinxen lyfte qvinnan späde sonen opp.
