Den här sidan har korrekturlästs
199
Dessa frälsta väsen skina,
Stjernor likt, i helig skrud,
Herren kallar dem för sina,
De få evigt lofva Gud.
Högt benådade, de vandra
Från en klarhet till den andra,
Ingen stoftets dvala mer
Tynger dessa andar ner.
Dit från jordens förgårdsnejder,
Från dess nöjen, från dess sorg
Ser jag upp ur stundens fejder
Mot min Faders ljusa borg.
Till ett rike ofvan griften
Jag från jordens jemna skiften,
Dvala, vaka, ebb och flod
Blickar upp med tålamod.
