Den här sidan har korrekturlästs
207
Sjöng han i sin första diktnings stunder,
Var det mest en yppig kärleks lof,
Någon herdesång i nöjets lunder
Vid de trenne grâcers milda hof.
Böjlig, rik af ett förföriskt glitter
Var han qvick och yster som Voltaire,
Smekande med lätta toners qvitter,
Fladdrade hans visa kring Glicère,
Öm och kuttrande hans sång, den ljufva,
Spände sig för Venus’ char som dufva.
Om, af tidehvarfvets villor fången,
Så han skattat åt en lekfull flärd,
Om han firade ibland i sången
Läckra nöjen ur den fina verld,
Mins, att rosendagern af behagen
Flöt dock jemt kring dessa bilders lek,
Mins, att adeln i de rena dragen
Sällan under lätta yran vek,
Mins, att sången bar af seklet spåren,
Framför allt, o mins de sista åren!
