Den här sidan har korrekturlästs
212
Mannen vid den ena foran gaf åt hästen slaka tömmar,
Skred vid kärrans sida stilla och försänkt i ljusa drömmar,
Och när solen gick ur töcknen, klarnande allt mer och mer,
Log han sjelf ett soligt löje. Och den mannen var Tegnér.
Armod var hans rike andes fadersarf och barnaöde,
Men hans hjerta sökte tidigt hugnad hos de store döde,
Lyssnande på harpotoners ljud från Ossians vålnadsverld
Eller svingande vid Troja hjelmbusksmyckad Hektors svärd.
Nu från Lund på gästning kom han än till Vermlands skog och branter.
För en tid professorn lemnat sina kära folianter,
Gläds att dela folkets mödor, gläds att lefva bergslagslif,
Och i dag med några vänner kör han jern till tidsfördrif.
