Den här sidan har korrekturlästs
214
Ty i dag bland djerfva klyftor, under sus af höga furen
Föds en sång, som heter Svea, föds i nordiska naturen,
Dristig såsom den och enkel, hög som den och allvarsam,
Och i dag i Svenska dikten blomma nya vårar fram.
Sångens barn fick faddergåfvor, vardt af vänner ej förgätet,
Forsen gaf sin friska klarhet, norrskenshimlen majestätet,
Allvar gaf den djupa skogen, sagofärg den mörka tjärn,
Vermland gaf sin rika skönhet. Rämen gaf sitt bästa jern.
Till den sången ej linnéan lemnat dofter från sin tufva,
Ty det väldiga, det starka trifves der och ej det ljufva,
Vallsång ej, men kämpaqväde, den af hjeltelynne är,
Och violen ej, men furen sprider ut sin ånga der.
