216
2.
Diktens sommar. Frithiofs saga.
Hvad stort skall danas ej i luften hänger
Förutan samband med hvad fordom var,
Nej, djupa rötter det i jorden tränger
Och saft och märg från tusen punkter drar,
Och många skilda källor flyta samman
I denna flod, som ej är andra lik,
Och skilda lågor smälta hop i flamman
Af denna dikt på ljus och klarhet rik.
En verld af toner bäfvar i hans lyra,
Men af dem alla ljuda klarast fyra.
Behagfullt fin och skälmsk den ena klingar
Och var ett arf ur Gustafs sångarkrets,
Der skämtet hade gadd ej blott, men vingar,
Och epigrammet blomsterlindad spets,
Der ock den vise lånte flärdens hållning
För att ej trumpen synas eller tvär,
Och sången, barn af vår naturs förtrollning,
I qvickhetsskola sattes hos Voltaire,
Men gömde qvar ändå, fast skolad mycket,
Det djupa, ömma, fosterländska tycket.
