217
Den andra tonen kom ur Brages harpa
Och ljöd om bragd och bragdens segerpris,
Om sköldars dån, om spjut och klingor skarpa,
Och om din fägring, höga Vanadis!
Den tonen manar fram kring hjeltars kummel
I vinternatten stjernbeströdd och kall
De höga nornors ting, valkyriors tummel
Och Vigrids slätt och gudaverldens fall.
A nyo läslig vardt en forntids runa,
När fram i seklets morgon steg Iduna.
Men underbar den tredje tonen kallar
En här af bundna andar ur sitt tvång,
Ett inre känslohaf, som rörs och svallar
Och fick sin tolk till slut i Byrons sång,
En romantik, men ej i dimmor sluten,
Ej dunklets grubbeltyngda poesi,
Men trotsigt djerf, af blixtars glans begjuten,
Titaniskt stark och äfventyrligt fri,
Ett lejon, ristande den unga manen,
En storm, som dristig sopar oceanen.
