219
Det var hans dikts, hans lefnads sommarstunder,
Han Elden sjöng — »Allfaders spegel brann» —,
Sjöng Asatiden, som i blod gick under,
Och Carl den unge, lyckans öfverman;
Han sjöng om resan till den norra polen,
Om nordens stjernbelysta vinternatt;
Pindariskt stor, han qvad en sång om Solen,
Som tusen verldar till vasaller satt,
Hans nyårssång mot vantron spände bågen,
Och full af visdom ljudar Epilogen.
Så ljuf som vestans sus vid blomsterstranden,
Idyllen nalkas i den unga vår
Och böjer, kristnad, knä vid altarranden,
Ett stilla nattvardsbarn med gyllne hår.
Men nyckfullt skön, med drag romantiskt fria,
Romansen går, i blått och kyller klädd,
Och diktar kärlekssången om Maria,
Som satt vid sårade drabantens bädd,
Och sist, att Sverige, att en verld betaga,
Steg färdig fram, fulländad, Frithiofs saga.
