220
Det var ej blott det strålande, det klara —
En nordisk vinterdag med sol på snön —
Ej hjeltelynnets lek med död och fara —
Ett vikingsskepp, som dansar öfver sjön —
Det var ej blott den konst, som sammansmälte
Den gråa forntids med en nutids drag
Och gaf en mensklig bild åt sagans hjelte
Och Ingeborg ett evigt ungt behag —
Det var ej detta blott, som grep vårt sinne,
Nej, i hans dikt bor något högre inne.
Det är en kraft, som luttras förr’n den vinner,
Om hvilken skalden skref sin skönsta sång,
En själ i storm, som sist försoning vinner
Och renad går ur lifvets berserksgång.
Hur högt sig hjeltevredens böljor torna,
Försakelsen dock jemnar upprörd våg,
Och han, som svärdet rigtat mot sin Norna,
Förliks med Nornan i sin egen håg,
Han bygger åter Balders boning färdig
Och är först nu sitt hjertas drottning värdig.
