223
En qvickhet, sprittande och född med stunden,
8in lek nu lekte, ursprungsfrisk och glad;
Den kom som plötslig glimt på kornblå sunden,
Som solens glitter öfver björkars blad,
Men djupt och rikt förblef hans inre väsen,
En skatt låg gömd i skimmerpräktigt skrin.
Ack, invid Alpens fötter grönska gräsen
Och drufvan glöder med sitt muntra vin,
Men snöig topp den lyfter högt ur skogen
Och eger morgonrodnan till förtrogen.
Och idel segersälla toner klinga
I denna rymd, der knappt ett strömoln far,
De ljuda: »skaldens sorger äro inga
Och sångens himmel strålar evigt klar».
En ung Apollo diktens lyra strängar,
Förklarad verklighet hans dikt oss ger,
I solig fägring bada fält och ängar.
Blott fröjd och styrka, hvart vårt öga ser!
Hvar blomma ler af daggens diamanter,
Han stod på höjden af sin lefnads branter.
