223
3.
Höst.
Han stod på höjden af sin lefnads branter,
Och hemlig sorg steg upp från Stygens strand
Med verldsförakt och leda som drabanter
Och rörde bröst och tinning med sin hand.
Den stolta Alpen, drufvokrönt vid randen,
En krater bar, der eld-demonen bor,
Som, länge fjettrad, börjar skaka banden,
Af qval förtärs den rike sångaranden
Än i sin smärta älskansvärd och stor.
Ack, ofta skaldens rika hjerta känner
Hvar storm, som färden öfver folken styr,
Hvar tidens ångest djupt hans sinne bränner,
Han är dess tolk och ofta dess martyr.
Och ej blott tidens tusen bilder famla
Inför hans spanande, hans häpna syn,
Den bottenlösa evighetens gamla
Och helga frågor i hans själ sig samla,
Och full af trånad ser han då mot skyn.
