227
Hvad sorgsna ljud, som smälta menskohjertan,
Nu klinga stundom bland de gula trän!
»Hur trolös glädjen, huru trofast smärtan!» —
Hur »liknöjdt ögat ser mot grafven hän!» —
Hör, hvad han hviskar i en moders öra,
Hvars dotter skördats re’n i vårens stund:
»Hon dog som ung. Hvad bättre kan man göra?»
Vårt öga skyms af bitter gråt, vi höra
En suck, en snyftning ur ett hjertas grund.
Hvad var det då, som väckte dessa plågor?
Hvad plötslig frost på gyllne fälten steg?
Var tyst och stilla! Hejda dina frågor
Och mins att sångarn smärtans rot förteg
Men vill du ana gåtan af hans öde,
Ett ädelt hjertas vemodsdjupa sorg,
Så läs den ljufva sången om »Den döde»
Och se, att ren och hög, hur bröstet blöde,
Är han, som fordom sjöng om Ingeborg!
