Den här sidan har korrekturlästs
228
Det fins ett qval, som ingen kan förråda,
En sorg, som jemt sin täta slöja bär
Och som »Orion», ingen mer, får skåda.
Den i sitt väsen skär och helig är.
Hvad mer, om något vågadt »infall» ilar
Från en af smärtans darrning vidrörd mund?
Hvad mer, om sjelfsvåld rigtar löjets pilar?
Kanhända så den oro, som ej hvilar,
Vill skalden söfva för en flygtig stund.
Men diktens mö var än sin gunstling trogen
Och kom ibland med djup, osäglig tröst,
Den ädla konstens guldfrukt hänger mogen
I park, hvars kronor susa re’n om höst.
Med härlig sång, med toner visdomsrika
Han lagerns krans åt Oehlenschläger gaf,
Men talte veka, sorgsna ord tillika
Om »hoppets öar», hvilka ständigt vika
Och ankra först invid en stilla graf.
