238
Bland Burgos’ berg, der silfverforsar fragga,
I blomsterdaln stod sångarfurstens vagga,
Han växte upp ur stolt hidalgoslägt.
Romanzon sjöng i första lefnadsvåren
För barnet der om Cid Campeadoren,
Men doft, från Burgos’ dôm, ett miserere
Till gossen gungade med vindens flägt.
Det var ej längre fullt hvad förr det varit,
Det land, hvars vimplar öfver hafven farit
Till Montezumas hem på dristig färd.
Ej Lusitanien mer, ej Holland lyda
Det stridsbaner, som torn och lejon pryda,
Men två Sicilier än det svartsjukt hägnar
Och hälften än utaf den Nya verld.
Och märgfullt än, ett mörkögdt hjelteslägte
I Spanien växte. Sina sköldar sträckte
Det till en mur kring altar och kring tron,
Med dystert nit man kättarn öfvervinner,
Autodafén ännu som fordom brinner;
Fanatisk, stolt, en vakt med dragna klingor
Beskyddar ära, konung, religion.
