240
En fantasi, som än var mörk som natten
Och än så ljuf som månsken öfver vatten
Och än som solnedgången varm och rik,
En magisk slöja bredde öfver tingen,
Och diktens Fenix höjde purpurvingen
Ur sjelfva kättarbålets hemska flamma,
Det var en tid af sällsamt skön hektik.
Mer fri än då var ofta menskoanden,
Mer ren såg blicken upp mot stjernelanden,
Men sällan egde dikten sådan färg,
Den var ett barn af andakt och af ära,
Och ur sofistisk, jernhård hederslära
Den sköt som aloën ur taggar spirar
Skarlakansröd ifrån Gibraltars berg.
Med folkets lif var sången fast förbunden
Och växte upp som det ur röda grunden
Af åtta sekels krig mot Morers ätt.
Förfinad väl hos Calderon den klingar,
Ty nu i hofvets sal dess välljud svingar,
Men likafullt den är sitt ursprung trogen
Och enar mörk passion med etikett.
