243
Ty kärlek glödde, brann i dessa stycken,
Dem fin beräkning byggt i kapp med nycken
Och der Madrid har biktat stundens lif,
Der känslojollret vid ett fönstergaller
Byts i duell, der älskarn sårad faller,
Och kärleksäfventyret, bland försåten
Och hämden, firar vådligt tidsfördrif.
Hvad varma, purpurröda färger färga
Hans komedi »i mantel och i värja»!
Ett ord — och dolken upp ur slidan far!
En svartsjuk aning blott — och den är redo
Till hämnarvärf, stiletten från Toledo!
En skymt af tro att makans heder svikit:
Förr’n qväll gått om, sitt lif hon slutat har.
Så retligt stolt, så djupt af fördom bunden.
Men villigt slösande sitt lif på stunden
Om blott hans ära synes trädd för när,
Går caballeron jemt med hand på svärdet;
Tag dig i akt! Ej blott på lek han bär det,
I komediens myrtenlabyrinter
På lur bak rosenhäcken Döden är.
