244
Allt vecklar in sig i en trasslig härfva,
En sinnrik konst sig enar med det djerfva,
Meanderlik intrigen slingrar fram.
Hvar vägg har lönndörr, spejare har natten!
»Tag dig till vara du för stilla vatten»![1]
Den lugna Clara spinner kärleksnätet
Just när som mest hon ter sig sedesam.
Tag dig i akt! »Man ej med kärlek skämtar».[2]
Man sticks af törnen, när man rosor hemtar!
Tag dig i akt: se Dorotheas lott![3]
Hur trolöst lemnas hon att ensam darra
Af sorg och skräck i dal’n vid Alpujarra!
Och mins Mencía! Som en lilja bryts hon
För att infanten älskar henne blott.[4]
Hvad brokigt lif! Förklädning! Maskerader!
Förstulna möten, bref och serenader!
O hvad dueñor, som man lurar käckt!
Hvad plymer, svajande från breda hattar!
Hur Gracioso åt sitt upptåg skrattar!
Hur ljum är natten, Prados lunder susa
Och fraset höres af en qvinnas drägt . . .
