Sida:Sånger och bilder (af Wirsén).djvu/295

Den här sidan har korrekturlästs

283


Han gick — jag tror det — till den undangömde
Bartolomeos 7 anspråkslösa tjäll,
Der klosterbrodern rena drömmar drömde,
Med sitt missal och med sin pensel säll.
Der kom den jemvigt åter, som han glömde,
Och arbetsrummet blef till bönkapell,
Den store konstnärn återförs att tjena
Det evigt stora, det oändligt rena.

De ädla bilder tjusa nu hans öga,
Dem klosterbrodern göt sitt hjerta i.
Hvar del är skön, men deln betyder föga
Emot det helas kyska poesi,
Som får sin pregel af det flärdfritt höga
Uti en blek, men ädel fantasi.
Han ser ett konstförstånd af vis besinning
Och lockadt ej af flärdens lägre vinning.