Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Månljus.
— per amica silentia lunæ.
Virgil.
O måneljus! Ibland du ljuft hugsvalar,
Ibland beklämmer jordens vilsne son.
Hur mildt du lyste i min barndoms dalar
Vid randen af den yra Stensta-ån,
Der, spejande bland dunkelgröna alar,
Du såg på pilten, lutad i bersån!
Jag återsåg som man min barndoms ställen,
Och vålnadslik jag fann din glans i qvällen.
