Den här sidan har korrekturlästs
296
Väl Madonna di Foligno tronar strålande i hågen,
Med ett lekfullt barn vid skötet, öfver lätta Iris-bågen,
Men hur djup, hur rik är färgen! Hur af andakts flammor tärd
Är Franciscus, och hur Döparn gömmer i sin själ en verld! 5
Konstnärns ljufva barndomsminnen upp ur slummern åter stiga,
Med det stora sig förbinder underbart det innerliga;
Intet, intet är förloradt af hvad förr hans hjerta känt,
Endast luttradt, endast upplyft i ett högre element.
Men från Vatikanens stanzer än en stilla stämma klingar:
Unge konstnär, stora tankar gifva menskoanden vingar . . . .
Om den lägre verkligheten du i vishet adla vet,
Endast då det verk, du skapar, får en flägt af evighet.
[