Den här sidan har korrekturlästs
302
Hvar gång som Maj oss gästar från det höga,
Hvar gång jag lyss till näktergalens slag,
Hvar gång jag ser ett sextonårigt öga
Af omedvetet strålande behag,
Hvar gång jag ser hur morgondaggen blänker
På vårens blommor i den gröna dal,
Hvar gång en plötslig fröjd mig himlen skänker –
Jag vet ej hur — jag på de bilder tänker,
Som blomma vårligt fram i Psyches sal.
Men ej för mythens alla herrligheter
Kan Sanzio glömma högre syner dock,
Till Leos sköna, flandriska tapeter
Han de kartonger herrligt skapar ock,
Som kanske rikast gudagåfvan röja
Att i det stora vara enkelt sann,
Ge lif åt allt, till andakt sinnet höja,
Förnöja kännarn och ändå förnöja
Det stilla sinnet hos gemene man.
