Den här sidan har korrekturlästs
305
Det är det högsta. Högre ingen hinner.
Kom, sköna bild, när jag skall dö en gång
Och nötta veken, ändtligt tärd, förbrinner,
O sväfva ned vid stilla andesång!
Och när den mörka dödens bölja larmar,
Du underfulla barn, o räck mig då
Till slutlig frälsning dina hulda armar
Med denna blick, der kärlek sig förbarmar,
Den djupa blick, som jag har älskat så!
Ännu en syn! Till ljud, från himlen flutna,
Cecilia lyss, hon hänryckt uppåt ser, 10
Och jordens strängaspel, till hälften brutna,
På jorden strös att aldrig klinga mer;
Den fromma orgel, hennes händer bära,
Ned till de andra glider inom kort,
De voro fordom hennes hjerta kära,
Nu de förstummas: himmelen är nära
Och vid dess toner smälta jordens bort.
Wirsén, Dikter.20
