Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26
Stilla qväll, då ut på djupet skeppet sakta glider af
Medan solens klot sig sänker herrligt i det öppna haf,
Då, likt Aura, från sin barndoms trånga stränder ut han går
Och en framtid, skön, oändlig, spegellugn för ögat står!
Fästet börjar nu att skymma. Högtidsdagens ljus har flytt
Och han går med lagerkransen ned att hvila i sin hytt,
Lägger, se’n den stänkts med vatten, vid sin hufvudgärd den ner:
Den skall hållas frisk och vacker tills han Stockholms gator ser.
Och han somnar, som man somnar när den unga känslan är
Än af inga tvifvel sargad, än ej fläckad af begär,
Som man somnar, när man stilla bedt sin aftonbön till slut
Och kring lägret barndomsengeln breder än sin vinge ut.
