Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28
Och han tar den friska lagern, som i handen än han bär
Fäster den på hennes hufvud, hviskar ömt: »hur skön du är!»
Allt hvad blidt, som i hans hjerta, rikt, som i hans väsen fanns,
Egnar tacksamt han åt henne nu med Dafnes vackra krans.
Unge skalder! Söken lagern icke blott som sjelfvisk lön!
Först som gärd åt något väsen, som vi älska, blir den skön.
Skald, om kanske på din moders torfva redan gräset gror,
Gif din krans åt fosterlandet, åt din evigt unga mor!
