30
Tyst hos honom vid pianot stod jag ofta under natten
Eller ledde honom hänryckt långt till Urdarbrunnens vatten
Eller gick i djupa dalar stilla med min hjertanskär,
Kämpaqväden ömsom klungo, ömsom vallbarnsvisor der.
Ej vi sökte röjda stigar, som beqvämligheten plägar,
Nej, vi bröto nya banor, gingo våra egna vägar,
Och vi läste gyllne runor på den gråa klippas dörr,
Der den gamle Svegder stälde ridten till Valfader förr.
Sagor susade bland träden, sagoljud i nordanflägten.
Barr föll ned på mina kinder, barr på grofva vadmalsdrägten,
Och vi satte oss vid källan, sågo öfver hennes våg
Molnen gå i spridda flockar, liksom folk på vandringståg.
Och han sade: »du, min tanke, djerf och stor du kom från ofvan.
Dock jag yfs ej att dig ega, det var Gud, som gaf mig gåfvan.»
Och han log ett lyckligt löje, men en tår hans öga gret.
Speglande ett barnahjertas oförstälda tacksamhet.
