Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
Snart i bronsens former gjuten står min hjeltes bild och talar
Om hvad stort vi förr ha verkat, står som vakt vid visdomssalar.
Det var jag, som honom eldat, jag, som lifvade hans mod ...
O, fast enkel jag er tyckes, låt mig sitta vid hans stod
Jag är folkets ringa dotter, djupt ur gömda hagar gången,
Jag är tonen, jag är visan, är begrundningen och sången,
Jag är Geijers stilla tanke. Och att detta allt jag är,
Det är konstnärssnillets styrka, mejslarns heliga mystér!
Låt vid stodens fot mig sitta! Låt mig, som i fordomtimma.
Se om natten sagoeldar öfver kämpahögar glimma!
Strängaspelet, som du skådar, jag till varning röra skall,
Om det ondas mörka magter våga nalkas Fyrisvall!
