Den här sidan har korrekturlästs
57
Och dagen domnar. Aftonrodnans färg
Betäcker slätten, vesperringning ljudar,
Och fjerran vinkande Sabinerberg
Ur aftondimman höja blåa skrudar:
Så ser hans själ i vemods aftonfärg
Ur fjerran vinka hoppets blåa berg.
När plötsligt dunkel nu på hvalfvet står
Och klockors dallring än i rymden flyter,
Han till Volkonskys öde villa går,
En ros han der ur blomsterhäcken bryter
Som vänlig underpant att mången gång
Ur sorg och tystnad spirar upp en sång.
