Den här sidan har korrekturlästs
Vågslag.
Förgäfves! Jag kan ej sofva,
Vid fönstret jag sitta vill
Och lyssna på bruset dofva
Från böljan, som ej är still.
Den kalla, den mulna natten
Omsveper de vreda vatten,
Och vågen sjunger, den sjunger om
En fröjd, som flytt och ej återkom,
Den suckar, suckar mitt eget qval
Med ljud, som brusa i vind så sval:
»Aldrig,
Nej, aldrig, aldrig — nej aldrig mer
Hvad grafven skördat du återser.»
