Sida:Sånger och bilder (af Wirsén).djvu/80

Den här sidan har korrekturlästs

68


Men hvad? Ur sin töckenslöja
Så darrande, silfverren
Nu börjar sig månen höja
Med bäfvande, stilla sken.
Försonande dagrar falla
På böljor, som dämpadt svalla,
Och vågen susar, den susar öm
Om fröjd, som bergas ur tidens ström,
Den sjunger, sjunger min andes hopp
Om lif, som stiger ur grafven opp:
»Alltid,
Ja, alltid, alltid — ja, alltid mer
Jag är dig när, fast du ej mig ser.»