läggas, främlingar böra ej erlägga lika stora afgifter som naturaliserade. Man bör i allt sitt görande vinnlägga sig om att locka främlingar till ön, och derför böra ej odrägliga bördor läggas på deras axlar. Ingen af de magter, som ega vestindiska kolonier, har vågat pålägga invånare i dessa kolonier afgifter, som varit på andra öar obekanta. Om handeln på Barthelemy slås i tryckande bojor och nedtynges af hård beskattning, upphör naturligtvis ock den förmån, Sverige dittills haft af kolonin, att dess handlande der fått vestindiska varor ur första hand, enär de på andra orter skola kunna säljas för billigare pris. Ändamålet med de föreslagna afgifterna — nämligen att skaffa svenska statsverket ersättning för dess utgifter i och för Barthelemy — kan vinnas, utan att nya pålagor blifva nödvändiga, så snart vestindiska kompaniets oktroj, som med 1801 utgår, ej vidare lemnar den väsentliga delen af inkomsterna åt kompaniet.
Det var ej småsmulor, som under den långa oktrojtiden fallit i kompaniets händer. Enligt konseljens till dess förslag bifogade räkenskaper hade inkomsterna af ön åren 1787 — 1800 utgjort 145,041 piastres gourdes och förmodades för 1801 uppgå till 35,874, hvadan kolonin afkastat 180,915 piastres under kompanits femtonåriga oktrojtid. Då berörde oktroj upphör, vinnes äfven stegring af statsinkomsterna i Sverige, enär kompaniet åtnjuter lindring i tull för till Sverige hemförda laster.
Enligt en konseljens ofvan anförda förslag af 1800 bifogad tablå gestaltade sig rörelsen i Gustavia på följande sätt: Der funnos 40 grosshandlare (vestindiska kompaniet hade 5 magasin), 3 skeppskramhandlande, 17 kramhandlande, 17 hökare, 2 assuransmäklare, 8 värdshus och billiarder, 22 “krögare som försälja drickesvaror“, 1 urmakare, 6 bagare, 4 slagtare, 3 segelmakare, 3 guldsmeder, 1 grofsmed, 8 murare, 7 skeppstimmersmän, 9 hustimmermän, 2 snickare, 6 skräddare, 3 skomakare, 1 hattmakare, 1 modist, 6 chirurger, 5 skolor.
