grundvalarne härför lågo i yttre förhållanden, och man härutinnan hoppades på en snar återgång till ett bättre. Ingen köpman hade velat utflytta, och administrationen gjorde i samråd med invånarne allt för att hålla kolonien uppe. Inrättningen af en komité för handelsärenden upplifvades, stadens representation (de äldste) ökades till 12, och landet eller socknen notre Dame fick äfven sin kommunala representation. En kassa — den förut omtalade — upprättades för stadens behof. Anstalter vidtogos till gators stenläggning och regnvattnets afledande från hamnen till öppna sjön, på det att hamn och kajer måtte ega bestånd. Skolväsendet stod ej under administrationens egentliga vård, utan hade varit af mer privat natur. Nu hade det genom Bergstedts bemödande kommit derhän, att en ändamålsenlig skolbyggnad vore under uppförande.
Öns folkmängd hade vid de beräkningar, som vid årets början anställts. Befunnits utgöra 4066 personer. Dock torde man kunna antaga, att den verkliga folkmängden uppginge till 5000, då man ej inräknat kommande och farande, och vidare ej alla kunnat antecknas. Minskningen från år 1800 — då 6000 — vore ej af så stor betydelse, då man besinnade, att ställets minskade rörelse drog mindre folk till sig, och att främlingar, som efter kriget åter kommit i besittning af på andra öar innehafvande egendom, dit tillbakaflyttat.
Handeln hade under de 8 första månaderna efter öns återlemnande drifvits med 864 större och mindre fartyg samt under samma tid i tull-, hamn- och vågintrader afkastat 11,962 piastres gourdes — en rätt vacker summa, helst om man betänker, att tullarne dittills upptagits, utan att någon kontroll skedde af den uppgift, som det förtullade godsets egare lemnade. Allmänna taxeringsmedlen stego samtidigt till 789 p. g. och konseljintraderna till 1600. Kyrkoinkomsterna och auktionsprocenten kunde antagas, de förra till 237, de senare till 1412 p. g.
